Tvätten
Så göra vi när vi tvätta våra kläder, tvätta våra kläder, tvätta våra kläder.
Så göra vi när vi tvätta våra kläder tidigt en måndagsmorgon.
Kvinnorna tvättade tillsammans på bestämda dagar.
Stortvätten höll på i en vecka från det att tvätten lades i blöt till dess att den var manglad och strykt.
Handvevade manglar fanns i olika utföranden. Grunden var gjutjärn med rullmangel i trä. En del kunde ställas på bord medan andra hade ett högt stativ av gjutjärn
Måndagen uppfattades allmänt som tvättdag även för den tvätt som tvättades ofta. Barnkläder och damunderkläder tvättades oftare. Kvinnornas underkläder, som ej fick synas, doldes under andra plagg när de hängdes upp till tork.
Lördagskväll
Tvätten lades i blöt och fläckar och svårt smutsade partier gnuggades med såpa.
Måndag morgon
Den egentliga tvättprocessen eller bykningen börjar:
I ett bykkar av trä lades tvättaska i botten – oftast av egen tillverkning.
Därefter vittvätten, som alltid tvättades först.
Sedan hälldes vatten över karet.
I bykkaret fanns ett hål i botten, ”pisshålet”. Där rann vattnet ut, samlades upp, värmdes och hälldes över tvätten ett flertal gånger till dess vattnet kokade.
Detta tog ofta en hel dag i anspråk.
Efter vittvätten var det dags för den kulörta. Samma vatten användes.
Tvätten kunde även kokas över öppen eld. Tvätten bearbetades då med tvättkäppar och andra redskap.
Tvättbrädan blev allt vanligare mot slutet av 1800-talet och ersatte då
den sk valkbrädan – räfflad bräda av trä
.
Sköljningen krävde mängder av vatten. Tvätten transporterades därför till närmaste vattendrag, brygghus, klappebrygga eller liknande. Där klappades den med ett klappträ
– en torskel, sköljdes och vreds tvätten innan den hängdes på tork. Denna del av tvättprocessen var för det mesta utomhusarbete.
Mor slet ont. Långt efter vatten. Det var att bära det. När en skulle med vattenhinkarna var det uppför backen. … Ja, gud va vatten som skulle bäras bara! Till djur och hushåll och tvätt…
På vintern när isen låg sågade de upp en stor vak. Så la de ut plattor och hade muddar på händerna och sköljde tvätten i sjön där isen låg.
Kvinnornas kläder blev våta och stelfrusna liksom deras händer. Ett ”knep” för att värma händerna var att kissa på dem. Urinen värmde och ansågs allmänt som välgörande för nariga händer.
Tvätterska – ett av de tidigaste kvinnliga serviceyrkena. Mekaniseringen av den industriella tvätten innebar att männen kunde utföra arbetet. Mekaniseringen av hemtvätten dröjde till efter andra världskriget trots att den tekniska kunskapen fanns och begagnades för ända upp till 300 kg tvätt åt gången redan 1910
ur Tvätterskan och tvättmaskinen av Ulla Rosén
Asta berättar hur hon tvättade på 1950 -talet:
Vittvätten gnuggades in med såpa innan den kokades i den vedeldade grytan i bakstugan. Den blötlades i soda. ”Små” tvätten hängdes över spisen på sisalsnöre. Utomhus torkades tvätten på torkställningen. Tvättmedlet var Radion – en blå ask med sol.
Inget elstrykjärn fanns utan gjutjärnsstrykjärnet blev varmt genom lodet som värmdes i vedspisens ugn i köket och sedan lades in i strykjärnet.
En sliten filt och ett lakan på köksbordet blev en strykbräda.
Tidigt på våren såpskurades trasmattorna med rotborste utomhus. Mattorna sköljdes därefter i kallt vatten vilket ansågs hålla trasfärgerna klara.
Docent Göran Hallbergs svar från Dialekt- och ortsnamnsarkivet i Lund för ”klappeträ”
Tvättrum /Lögarrum