VÄGEN TILL ARBETAREBIBLIOTEKET
1995 firade ABF-Skåne 75 årsjubileum. I samband med detta gjordes en insamling av böcker och ekonomiska medel till ett biblioteksmuseum.
Under 1997 diskuterades en uppbyggnad av detta biblioteksmuseum i Statarmuseets regi.
1999 startades arbetet upp av historikern Henrik Sannerstedt och 24 april 2000 invigdes Arbetarebiblioteksmuseet med studiehem på Statarmuseet i Skåne.
Med detta inleds gestaltandet av lantarbetarnas läsning och en vidare forskning kring t ex kvinnor, män, läsvanor, engagemang i arbetarrörelsens olika grenar samt hur olika tidsfenomen – rasbiologi, världskrig, befolkningspolitik – mötte lantarbetarna i bokform
Tack till:ABF Skåne, Gullbritt Kauranen (Nils Nilssons dotter), Knut Jönsson (fd kulturchef Svedala kommun), Harry Keidser (Arbetarrörelsens arkiv i Lund), Backagården i Höör och alla Ni som på olika sätt medverkat till Arbetarebiblioteksmuseets tillblivelse.
INLEDNING
Vid sekelskiftet 1900 levde de flesta svenskar på landsbygden. Ett fåtal var självägande bönder, men den stora massan utgjordes av de obesuttna: statare, torpare och daglönare. Dessa människor levde under olika förhållanden, men vissa grunddrag var gemensamma.
Både män och kvinnor arbetade i stort sett under hela det vakna dygnet. Männens arbetstid varierade, men rörde sig i allmänhet runt 14 timmar per dag, om än något kortare under vintern. Kvinnorna mjölkade, sydde, tog hand om hushåll och barn och försökte dryga ut hushållskassan på olika sätt. Legostadgan reglerade förhållandet till husbonden och varje dag var en påminnelse om den sociala hierarkins oförändbarhet. Bostäderna för de obesuttna bestod vid sekelskiftet oftast av ett rum och kök för varje familj.
Barnen gick i bästa fall sex år i skolan och de följde i föräldrarnas spår. Det svenska landsbygdsproletariatet växte och fyllde sina egna led. Det dagliga arbetet för att hålla sig vid liv tog all den tid som skulle kunnat användas för att ta sig ur eländet. Böcker läste man inte, i bästa fall fanns det i familjens hem en katekes, en lokaltidning och en postorderkatalog.
1900-talet var seklet då böckerna fick sitt stora genombrott på bred front i Sverige. Det var under detta sekel som böcker började tryckas i billighetsupplagor och det var nu som folk så smått började kunna frigöra tid för att läsa. I städerna växte under 1800-talets slut folkbiblioteken fram och städernas arbetare hade plötsligt tillgång till ett stort urval av böcker.
På landsbygden dröjde denna förändring. Avstånden var större och de allmänna biblioteken saknades. Arbetstiden var längre och det fanns färre organisationer som verkade för bildning. Men framförallt så var motståndet hårdare på det mentala planet. Att läsa var misstänkt, den som läste ville inte arbeta. Det skrivna tillhörde en annan värld, en främmande värld dit landsbygdens arbetare inte kunde nå. Att läsa var eskapistiskt, det var ett drömmande om det omöjliga och det gjorde folk slöa och odugliga. Att läsa var inte något som hederligt folk sysslade med.
Detta kom att förändras under 1900-talet. Men det gick inte fort och förändringen krävde många martyrer. Det fanns naturligtvis även på landsbygden folk som ville läsa om andra världar än sin egen. Men efter skolan försvann både böckerna och tiden till att läsa dem. Nu skulle man arbeta och det som inte var arbete, det var lättja. Om någon av de unga lyckades komma över något att läsa, fick de göra det i smyg för att inte stöta sig med föräldragenerationen.
Det är emellertid inte lätt att släcka en vaknande kunskapstörst. Och i början på seklet började det så smått växa fram praktiska möjligheter till läsning på landsbygden.
Nils Nilsson var statare från Hyby och en av dem som fångats av litteraturen. Han köpte böcker i Lund som han förvarade i ett linneskåp. Emellanåt tog han med sig portföljen och böckerna och cyklade runt bland statarlängorna för att väcka läslusten och låna ut böcker. 1933 kom Gunnar Sträng till bygden för att organisera statarna på godsen i nuvarande Svedala kommun. Nils var med och agiterade och organisationen kom igång. Året efter kunde också Klågerups ABF-bibliotek öppnas, med Nils som dess förste bibliotekarie. Nils fortsatte även att låna ut böcker ur sitt eget linneskåp.
Liknande scenarier har utspelat sig överallt i landet. Det var enskilda människors engagemang som banade väg för folkrörelsernas organiserade bildningsarbete.
Under 1920-talet började lantarbetarna att bygga upp en stark facklig organisation. Samtidigt växte också ABF:s arbete ut i bygderna. Studiecirklar startades och de unga männens läslusta kunde ta en ny väg. De som var mest aktiva i studiecirkelarbetet blev ofta ansvariga för cirkelns bibliotek. Dessa växte både i antal och omfattning under 20- och 30-talet och de som var aktiva blev bibliotekarier för ganska omfattande cirkelbibliotek. Dessa bibliotek gick ofta över i kommunal regi och den forne stataren blev därigenom kommunal bibliotekarie.
Ett stort antal människor har på detta sätt ökat sina möjligheter till kunskap och bildning och därigenom skapat alternativ till den grå vardagen och tagit sig ur den roll de var förutbestämda till. Många engagerade sig på ett liknande sätt inom facket eller partiet och tog sig vidare på dessa vägar. Gemensamt är att klassresan inte inleds med ett uttalat syfte att ta sig uppåt, utan den är sprungen ur en ofta spretig kunskapstörst eller ett intresse som inte har sitt direkta ursprung i vardagens verklighet. Det är en ensam väg utan tydliga mål. Det skulle kunna beskrivas som en individuell folkrörelse och det är tack vare denna tradition som arbetslivsmuseer och arbetarkultur har kunnat ta plats inom det svenska kulturlivet.
I BEGYNNELSEN VAR KATEKESEN, PSALMBOKEN OCH POSTORDERKATALOGEN…
När Nordiska museet på 1940-talet undersökte lantarbetarnas läsvanor var det just dessa tre skrifter som uppgavs vara de som fanns i hemmen vid sekelskiftet. Det var i dessa skrifter som barnen övade upp sin läsförmåga. Ibland kunde det finnas någon agitationsskrift från fackföreningen, en tidning eller tidskrift, som ökade urvalet. Men endast få hade föräldrar som ägde några egentliga böcker.
Skolan
Skolan var för de flesta den första bokförmedlaren. Under de i bästa fall sex år som skolgången varade fanns det alltid något att läsa. Med lite tur var läraren eller lärarinnan en engagerad bildningsande som lät eleverna få tillgång till skolbiblioteket, i den mån ett sådant fanns. Så länge man gick i skolan kunde man läsa med gott samvete, under skolåren var det tillåtet att läsa. Både flickor och pojkar läste ofta som mest just under skoltiden. Barndomen var för många den enda perioden då arbetet inte upptog all tid, även om det kunde vara nog så krävande att valla kor och plocka sten.
Människor med sex års folkskola berättar ofta om sitt stora läsintresse i skolan, som sedan inte uppskattades efter avlagd examen. Att läsa uppfattades ofta som såväl onyttigt som skadligt för jordbrukets proletärer. Läsandet tog värdefull tid från det ’riktiga’ arbetet, det skadade ögonen, det ledde bara till en massa griller om att vara förmer än andra och det kunde till och med göra en dum eller tokig. Efter konfirmationen var läsning inte längre accepterat och många av jordens arbetare valde att foga sig och upphörde också helt att läsa. I skolan var det framförallt flickorna som led av läslust och det var också de som slutade mest abrupt.
Att hålla lågan vid liv
Efter avslutad skolgång och konfirmation bar det ut i arbetslivet. Under ungdomsåren står man ofta lite vid sidan av, man är tvungen att arbeta, men blir ändå inte accepterad i de vuxnas krets. Ungdomen var och är framförallt en tid då den växande vill bli accepterad av de äldre. Att plocka fram en bok var ofta ett säkert sätt att bli utstött.
Trots denna ofta hårda dom från omgivningen fanns det många ur statarklassen som försökte hålla sitt läsintresse vid liv även efter den korta skolgången. En ny möjlighet växte fram under 1900-talets första årtionde då billighetsböckerna började ges ut. Tjugofemöresböckerna var kanske inte lättöverkomliga, men priset låg åtminstonde inom det möjliges ram för de flesta. Lösningen blev att sälja böckerna åt förlaget. Man kunde då få var tionde bok gratis och med lite skicklighet kunde man läsa även de böcker man sålde, genom att tjuvkika in genom de ännu inte uppsprättade arken. Man kunde också köpa tillbaka böckerna, låna dem, eller som en som var med uttryckte det:
Så kom 25-öresböckerna. En del mycket bra, i synnerhet Nordiska Förlagets. Köpte rätt många. Läste de flesta och behöll de bästa. Sålde resten för 10-15 öre styck. (Dålig moral!)
Flera av det tidiga 1900-talets läshungriga statare har berättat om enskilda personer som hade stor betydelse för tillgången på böcker. Det fanns ofta en person som hade några böcker, en lärare, en granne, en äldre arbetare. Dessa enskilda människors böcker, om de så bara var två, var ofta det som höll läsandet vid liv. Då de flesta ofta bytte anställningar, inte minst i ungdomsåren, fick man med tiden allt fler böcker lästa. Det var inte alltid man råkade ha någon bokförmedlare i närheten och då kunde läsningen försvinna under ett par år.
Det var inte helt lätt att läsa de böcker man med stor uppfinningsrikedom hade lyckats införskaffa. Arbetsdagen var lång och under dygnets mörka timmar var det ofta svårt att lyckas skapa tillräckligt med ljus för att läsa. I drängkammarna var ofta kylan ett värre problem än mörkret för den läslystne. Trots detta lyckades många på olika sätt hålla intresset vid liv.
Lantarbetarnas arbetstid var ofta kortare på vintern, vilket satte en långvarig prägel på läsandet. Det var under vintern man hade tid att läsa. Länge medförde detta stora svårigheter, då det vintertid var svårt att finna en vrå som var tillräckligt ljus och varm för läsning. Med stor uppfinningsrikedom lyckades de mest hugade övervinna problemen. Längre fram medförde det att allt studiecirkelarbete lades på vinterhalvåret, vilket bör ha hjälpt till att skapa en naturlig årsrytm, där studiearbetet hade en given plats. Det blev också lättare för bildningskämparna att koncentrera sina värvningsansträngningar.
Att välja är ett privilegium
I början på seklet var bokbeståndet för lantarbetarna så skralt att den som ville läsa saknade makt att välja. De böcker eller kataloger som fanns lästes om och om igen och det var dessa som gav de första intrycken. Det fanns inte heller någon självklar plats att utgå ifrån. Man kände inte till särskilt många författare och visste inte vad man tyckte om de man hade hört talas om. Urvalet blev ofta slumpmässigt.
Men efterhand som urvalet blev större kunde det medvetna väljandet börja. När man först skickade efter tio häften från ett förlag – för att läsa och sälja, låna och byta – hade man inte mycket att relatera till, men för varje ny sändning ökade kännedomen och man började skicka efter särskilda författares arbeten, eller särskilda ämnesområden. I tidningarna och tidskrifterna publicerades ofta mer litterära verk än idag och om man gillade en novell eller följetong kunde man skaffa sig flera. Kunskapen och urvalet växte parallellt.
BÖCKERNA VI LÄSTE
De böcker som lantarbetarna läste under seklets första decennier finns endast i liten utsträckning bevarade. Häftade billighetsupplagor som lånas och byts har en begränsad livslängd, oavsett hur mycket man månar om dem. De böcker som finns kvar ger oss alltså en ske bild av vad statarna läste. Det som går att kartlägga är de böcker som vandrat genom biblioteken. Lånejournalerna berättar vilka böcker som fanns och vem som lånade dem. Den viktigaste kunskapen kommer dock ifrån berättelser från de som var med.
Många minns de gamla vildmarksäventyren och indianböckerna som de första självvalda böckerna. Framförallt under de tidiga ungdomsåren var de kärnan i det lästa.
De författare som skildrade arbetarklassens liv fick en enorm betydelse. Att fattigdom och enkelt folk kunde skildras i böcker gjorde att de fattiga läsarna kunde känna sig mer sammankopplade med läsningen – det var inte längre två vitt skilda verkligheter. Många har berättat om den omvälvande upplevelsen att för första gången möta Martin Anderssen-Nexös Pelle Erövraren. Länken mellan litteraturen och den upplevda verkligheten är ett nödvändigt inslag för att bevara ett kontinuerligt och meningsfullt läsintresse.
Billighetsserierna
Priset på böcker har alltid gjort det svårt för människor att läsa. De böcker som nådde ut till de breda folklagren var i allmänhet någon form av billighetsserier, som t ex 25-öresböckerna som började komma ut 1908. Böcker såldes alltid antingen häftade eller inbundna, med olika pris. I bokrecensionerna från förra delen av 1900-taletkommenteras alltid priset och prisuppgifter finns alltid med när nya böcker anmäls. Tyvärr har de många billighetsböckerna inte överlevt tidens gång, särskilt som de ofta lästes om och om igen. Vi har samma problem idag – det är ingen som förväntar sig att en pocketbok ska överleva särskilt länge, men pocketböckerna gör det möjligt för många av oss att äga böcker och att läsa dem när vi vill.Läsandets rytmLantarbetarnas arbetstid var ofta kortare på vintern, vilket satte en långvarig prägel på läsandet. Det var under vintern man hade tid att läsa. Länge medförde detta stora svårigheter då det vintertid var svårt att finna en vrå som var tillräckligt ljus och varm för läsning. Med stor uppfinningsrikedom lyckades de mest hugade övervinna problemen. Längre fram medförde det att allt studiecirkelarbete lades på vinterhalvåret, vilket bör ha hjälpt till att skapa en naturlig årsrytm där studiearbetet hade en given plats. Det blev också lättare för bildningskämparna att koncentrera sina värvningsansträngningar.
BIBLIOTEKENS GENOMBROTT
Ett studiehem
De bibliotek som under 1930-talet växte upp på landsbygden, skulle fylla flera funktioner. De skulle tillhandahålla material för studiecirklarna och de skulle vara referens- och lånebibliotek, framförallt för radikal skönlitteratur och samhällsvetenskap. Men de skulle också fungera som en frizon – ett studiehem – där man kunde läsa i lugn och ro. Det fanns inte alltför många lugna vrår i statarlängorna och, framförallt efter radions genombrott, blev tystnaden alltmer svårfunnen. Biblioteket skulle också vara en plats för trivsel och samvaro. Att inreda lokalen snyggt och att se till att kaffepannan stod på, var viktigt. De som var med och byggde upp biblioteken skulle också vara mer benägna att fortsätta använda dem. Biblioteket som trivselhörna skulle borga för att lantarbetarna fortsatte att söka sig dit under de mörka vinterkvällarna.
Kaffe och bullar
När ABF:rörelsens ledare rapporterade från landsbygdens studiecirklar, betonade de ofta den mysiga samvaron. Det fanns alltid ett par engagerade kvinnor som såg till att kaffe och bullar serveras. Kaffet, bordsdukarna och gardinerna är alla viktiga inslag för att skapa ett bestående studiearbete. Samma ABF:ledare kunde dock i samma redogörelse beklaga sig över att så få kvinnor deltog i studiecirklarna. Kvinnorna var tvungna att engagera sig dubbelt: både som trivselvärdinnor och som deltagare.
SSU:s bokinsamling
1933 ledde SSU ett upprop som stöddes av större delen av arbetarrörelsen. Lantarbetarna och skogsarbetarna hade kommit igång med studieverksamheten, men det var ofta långt till biblioteken och svårt att få tag på böcker. Detta skulle man kunna råda bot på med en nationell bokinsamling, där böckerna skulle delas ut till dessa eftersatta yrkesgruppers bibliotek. 1934 fick Klågerup en sändning böcker från denna insamling och det blev grunden för Klågerups ABF:bibliotek.
Gårdsbibliotek, cirkelbibliotek, arbetarebibliotek
Under slutet av 1800-talet spred sig folkbiblioteken över Sverige. Det var allmänna bibliotek där alla som var betrodda hade rätt att låna böcker. De fick stor betydelse, framförallt i städerna. Men, de täckte inte hela landets behov av böcker. De flesta svenskar levde på landsbygden och dessa människor hade ofta långt till närmsta folkbibliotek. De stora folkrörelserna började under 1900-talet att bygga upp egna bibliotek. Nykterhetsrörelsen var i allmänhet först och många människor har använt sig av logebibliotekens boksamlingar. De tidiga biblioteken breddade ofta sitt bestånd med hjälp av vandringsbibliotek – man kunde skicka efter boksamlingar om 15, 30 eller 60 band för ett par månader. Dessa böcker kom från de stora centralbiblioteken som erhöll statsbidrag för denna verksamhet.
När sedan ABF:s verksamhet växte fram, ökade kraven på de små biblioteken. Studiecirkelarbetet krävde kurslitteratur och även kompletterande litteratur för djupare studier och det växande bokbeståndet krävde bättre översiktlighet. Under 1920-talet infördes också den bibliotekskod som används idag på alla landets bibliotek. Tidigare hade det funnits flera alternativa system, vilket gjorde det svårt att hitta på nya bibliotek.
Även på landsbygden växte ABF-biblioteken i antal och storlek. Här gick de ofta under benämningen gårdsbibliotek, då det var meningen att varje gård skulle ha ett bibliotek inom sitt område. Dessutom inreddes biblioteken ofta i en lokal som hörde till gården – ett övergivet torp eller en tom statarlägenhet.
Demokratin och folkbildningen
Efter den allmänna rösträttens införande 1921 ökade arbetarklassen sin representation i riksdag och kommuner. Det behövdes kompetent folk som kunde ta på sig förtroendeuppdrag av olika sorter. ABF bedrev vid denna tid ett synnerligen målinriktat arbete för att utbilda arbetarrörelsens representanter i kommunalkunskap, skattepolitik, förvaltningsväsen och andra praktiskt inriktade ämnen.
Detta behov av funktionärer skapade en del mindre konflikter angående ABF:s inriktning. En falang ansåg att man borde lägga så mycket tid som möjligt på just dessa kurser för att snabbt få fram dugliga representanter. Andra menade att skönlitteraturen var viktigare som ett första steg: man behövde läsvana och kulturell bildning innan man på allvar skulle kunna hävda sig på de kommunala arenorna.
ABF:s studieledare Gunnar Hirdman skrev mycket om studiearbetets betydelse. Han menade att arbetarrörelsen hade tre grenar: en politisk, en ekonomisk och en kulturell. På dessa tre områden eftersträvade arbetarklassen jämlikhet. Bildningen är inte bara nödvändig för att erövra politisk och ekonomisk jämlikhet, den är också ett självändamål, en arena värd att erövras för sin egen skull. För att kunna erövra kulturell jämlikhet måste man ta tillvara på varje litet steg på vägen. De andliga värdena är en nödvändighet för människan, det är på det området hon kan växa – den materiella välfärden har alltid begränsningar. Men de andliga värdena måste odlas för att människan skall se dem som viktiga, arbetarrörelsens kulturkamp måste vara samtidig och likvärdig med kampen för ekonomisk och politisk demokrati.
Fackföreningarna, biblioteken och tiden
Det första ABF-biblioteket i Klågerup öppnades strax efter att Gunnar Sträng har varit i bygden och agiterat. Det tycks som om den fackliga kampen ofta har gått hand i hand med bildningsrörelsen bland landsbygdens arbetare. Det finns något av samma skötsamhetsideal och uppåtsträvande både inom den ekonomiska kampen och inom den kulturella. De som ansvarade för de gamla ABF-biblioteken var i allmänhet även fackliga funktionärer och inom fackföreningsrörelsen agiterade man ofta starkt för studiecirkelarbetet.
Men förhållandet mellan folkrörelserna är inte alltid riktigt så enkelt som man skulle kunna tro. I början uppmanade fackföreningsrörelsen sina medlemmar att engagera sig inom Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Det visade sig dock efter ett tag att bildningsrörelsen och den fackförbunden konkurrerade om samma lilla bit av arbetarnas lediga tid. Vid en förbundskongress i Uppsala motionerades om att avdelningarna skulle få tillåtelse att hålla möten bara varannan månad för att få mer tid till sina studier. De avspisades tämligen hårt med tillägget att statarna nu blivit så högfärdiga att de inte vill göra annat än att läsa.
Även om liknande uttalanden ofta förekom, och det är tydligt att arbetarrörelsens ledare var oense i fråga om hur viktigt studiearbetet egentligen var, så drog de båda rörelserna för det mesta åt samma håll. I de fackliga tidskrifterna uppmanades till studier och ABF:s tidskrift Studiekamraten uppmanade till facklig och politisk kamp. Studiearbetet uppfattades som en betydelsefull del av arbetarklassens frigörelse. I 1930-talets Sverige hade de som byggde landet i bästa fall sex års folkskola och om de skulle kunna hävda sig gentemot de som hade en längre teoretisk skolning, krävdes ytterligare studier.
Det är svårt att tänka på arbetarnas bibliotek och läsvanor utan att tänka på arbetarförfattarna. Många människor har också berättat om hur viktigt det var för dem att få möta en av sina egna som faktiskt hade blivit författare. Om en statare kunde skriva så måste en annan statare få lov att läsa. På samma sätt blev det mer tillåtet att uttala sig i politiska frågor när arbetarnas representation ökade. De som tog de första stegen gjorde det enklare för de andra. Det fackliga arbetet gjorde att statarna blev mer vana vid att skriva, räkna och diskutera och detta gav mod när man skulle ge sig i kast med litteraturen – och på samma gång kunde ett par lästa böcker göra att självförtroendet ökade och man fick kraft att engagera sig:
När man blev hunsad och slagen ner i skorna, var detta ett sätt att härda ut med bevarat människovärde. Man lagrade upp en liten reservfond inombords. Det kunde kännas som om man haft en tia i kofferten, när det bara var femöringar i plånboken.
PÅ KLASSRESA
Det finns ett mönster i arbetarnas klassresor. Ofta blir det en av sönerna som får chansen att läsa vidare och då ofta inom ett fält med tydliga mål och goda framtidsutsikter. Det är nog ingen slump att den sociala snedrekryteringen till universiteten är minst på de tekniska utbildningarna. Men detta gäller endast män och endast män i städer. Landsbygdens proletärer uppvisar ett mönster som påminner om stadens kvinnor – utbildningens mål är inte ett välbetalt och respekterat yrke – utbildningen är snarare ett led i ett självförverkligande. Det är andens flykt från det nedärvda medvetandet.
Arbetarebiblioteksmuseet är ett minne över alla de som ville läsa, som tog varje möjlighet som fanns och som skapade nya möjligheter som ingen tidigare anat. Det är ett försök att levandegöra den fria läslusten, som de flesta av oss någon gång känt, men också ett försök att visa på det mångåriga arbete människor lagt ned på att försöka ge alla människor rättighet och möjlighet att läsa.
MATERIAL
Arbetet med biblioteksmuseet bygger till stor del på muntligt material. Människors berättelser ger en direkt och levande insikt i deras upplevda verklighet, och arbetarebiblioteket skulle aldrig ha kommit till stånd om det inte var för alla enskilda uppgiftslämnare.
En stor del av forskningen bygger på genomgångar av tidskrifter från 1930- och 1940-talen. Framförallt har Lantarbetaren och Studiekamraten använts.
Tidens kvarlevor, kanske främst de donerade böckerna, ligger till grund för gestaltningen och kunskapen. Böckerna har i flera fall kommit från lokala ABF-bibliotek och de har ofta haft lånestickorna kvar, vilket gjort det möjligt att studera hur ofta de lånats. I de bevarade lånejournalerna kan man inte bara följa vilka böcker som lånades, utan också vem som lånade och hur många böcker som lånades vid varje tillfälle.
Från och med 1920-talet utkom olika instruktioner för de mindre bibliotekens skötsel, med råd om bidragsansökningar, rekommendationer för bokinköp och annat som rör de små bibliotekens drift. ABF:s årskrifter har varit mycket behjälpliga för statistik om studiecirklar, bidragsförfarande, bibliotekens spridning, bibliotekariernas yrken etc.
En del litteratur har också använts och skänkt värdefulla insikter, i första hand Lantarbetaren och boken från Nordiska Museet och Marion Lefflers avhandling Böcker, bildning, makt.
När man blir hunsad och slagen, var detta ett sätt att härda ut med bevarat människovärde. Man lagrade upp en liten reservfond inombords. Det kunde kännas som man haft en tia i kofferten, när det bara var femöringar i plånboken.